Precis som rubriken säger så har vi haft en riktig mysfredag här på dagiset och den är inte slut ännu. Som de flesta fredagar så har även denna varit lugn. Promenaderna är avklarade för dagen och det är snart dags för de första gästerna att åka hem. Milton har haft sin första dag på dagis och han fann snabbt en vän i Nova som glatt visade honom bollhavet. Vi önskar honom varmt välkommen till oss. Dagisets maskot, charmtrollet Love kom även för att mysa idag och det är så fantastiskt att se framstegen och att han blir bättre och bättre. Ozzie har fortfarande lagt beslag på Charlies ekorre och i aktivitetsrummet var det han som tog kommandot i tunneln. Medans dagens gäster fick en stunds vila mellan promenader och aktiviteter tog Lilliane hand om dem och jag och Hubbe åkte till Enya på Hälsö för en promenad och aktivering, vilket båda tyckte var superkul, den första kvarten var jag inte speciellt intressant, de hade helt enkelt mycket roligare med varandra.

Välkommen till dagis Milton

Dagiset maskot och charmtroll, Love

Nova visar Milton hur det går till i bollhavet medans Hubbe och Love har fullt upp på annat håll

Ozzie har tagit över tunneln

Enya och Hubbe under en härlig tur på Hälsö

Enda sedan barnsben har jag omgett mig av djur, jag har i ärlighetens namn föredragit att umgås mer med djur än människor. Missförstå mig inte nu, självklar älskar jag att umgås med familj och vänner, men de som känner mig, speciellt min mamma, kallar mig ofta för "ensamvarg" Men faktum är att jag aldrig kännt mig ensam, jag har alltid haft min familj och vänner som accepterat att jag hällre varit i stallet till 00:00 på natten än gått på bio med dem.

Jag har alltid älskat alla mina djur (från kaniner till hästar) villkorslöst och av hela mitt hjärta men sen Hubbe kom in i mitt liv förändrades det. Inte att jag slutat älska de andra, verkligen inte, även om banden var starka till både hästarna, hundarna och kaninerna så är det något speciellt med Hubbe. Det finns ett band som jag inte kan förklara, kanske förstår ni som själva upplevt samma sak, man äskar alla sina djur precis lika mycket men det kommer alltid ändå finnas just den hunden, katten, hästen, ja vad de nu än kan vara för djur som betyder och är något speciellt!

Av tidigare erfarenheter har jag accepterat att de blivit gamla, att de är sjuka och jag skulle aldrig låta djuren lida, det är min skylldighet att se till att de har det bra. Självklart har jag gråtit och känt en förtvivlan och saknad vid varje tillfälle när en vän gått vidare men ändå accepterat att det faktiskt är så det är.

Men för att komma till sak så är det nu två år sedan jag märkte att något var fel med Hubbes bakben, det ena var lite större än det andra. Han visa varken tecken på att ha ont eller att det skulle besvära honom på något sätt, han var fortfarande lika glad och sprudlande. Vad jag kunde märka var att han behövde mer hjälp om han skulle in i bilen, upp i soffan osv, men min enda tanke var att han nu faktiskt var senior.Jag bestämde mig ändå för att åka till veterinären men vad jag fick höra efter ett antal prover, röntgen bilder och ett flertal utlåtande från olika veterinärer är att Hubbe har en tumör. Ingen elakartad men det är ändå en tumör och jag kände hur hela min tillvaro rasa samman. Min fråga blev givetvis hur vi går vidare?! Tyvärr går den inte att operera bort då den sitter så dumt men vi kan amputera benet eller hoppas på att de inte växer mer, vilket skulle vara väldigt osanoligt.

Jag åkte hem med chocken att min bästa vän hade en tumör och med vetskapen sedan ett halvår tidigare att han skulle bli blind inom ett par år. Men jag bestämmde mig för att inte ge upp, jag ska göra allt för att han ska få finnas kvar hos mig, jag började googla, höra mig omkring och började med diverse olika tillskott, kosta vad det vill han är min bästa vän och med den livsglädjen han visa och blicken i hans ögon som sa att han inte är redo att gå vidare så startade kampen mot tumören. I dag är Hubbe fortfarande lika positiv och livsglad, om än något tröttare vilket har sin naturliga förklaring och helt okej när man börjar bli gammal. Vi går på regelbundna hälsokontroller och veterinärerna är lika chockade varje gång, tumören har vuxit men väldigt väldigt minimalt. Han har fått tabletter som vi får ge honom vid behov, jag har märkt av att han blir stel vid kallare väder, vilket är väldigt vanligt men nu till vad jag vill komma fram till. ATT INTE GE UPP! Du som ägare känner din vän allra bäst, våga chansa och kämpa för din vän, dock inte på bekostnad av smärta hos hunden men jag tror ni förstår vad jag menar. Ni vet som sagt att Hubbe är blind, lika glad ändå, och tack vare er och era vovvar som gästar oss varje dag, som lyfter upp denna gamla man så vet jag att han kommer att finnas hos mig, oss under en längre framtid. Så från botten av mitt och Hubbes hjärta, ett stort tack till er som lämnar era käraste vänner hos oss varje dag, vi är evigt tacksamma!