Jag har fortfarande inte förstått att han är borta, Hubbe kommer inte tillbaka. Jag går med en konstant klump i magen, jag mår illa, samtidigt som jag ler och skrattar. Jag väntar fortfarande på att han ska komma genom dörren när jag ropar, vilket jag fortfarande gör då och då, av vana så kommer det bara. Jag vaknar på morgonen men han är inte där, det är så tyst hemma, trotts Loke som busar och Hubbe som inte gjorde mycket väsen av sig så känns det i hela lägenheten. Hubbe var och är min bästa vän. Jag kan inte minnas hur det såg ut innan Hubbe kom in i mitt liv för 11 år sedan den 18:de oktober på min födelsedag. Han kom in i mitt liv när jag behövde det som mest och har alltid funnits vid min sida, jag är honom evigt tacksam.

Jag vet att många blev shockade, ena dagen firade vi hans 11-årsdag, 2 dagar senare var han borta. Jag vill att alla ska minnas honom som den fantastiska farbrorn han var, om än en väldigt bestämd herre. Men jag vill ändå berätta då Hubbe har påverkat mångas liv. På nått sätt så har även den mest hundrädda kunnat släppa en del av sin rädsla bara genom att känna hans närvaro. Trotts att han var blind så kunde han hitta bollen, hur långt den än kastades så hittade han den med sin svans som viftade likt en helikopter. Han tog hand om barnen i vår närhet och de tog hand om honom.

Jag kan skriva hur mycket som helst och kanske kommer jag berätta mer om Hubbe, hans bus, ideer, hans kloka varma personlighet och mer därtill men nu vill jag ge er en kortfattad förklaring till hans bortgång.

Torsdag Den 20 augusti 2015, jag såg så mycket fram emot att få fira hans födelsdag, presenter inhandlade och tårtan var gjord. Men några dagar innan hade jag en känsla i kroppen, han var trött, helt plötsligt behövde vi gå ut på toaletten mitt i natten vilket aldrig händer annars, men jag tänkte att han har kanske en dålig dag, vilket vi alla kan få ibland. Fredagen kom och vi åkte till jobbet som vanligt, men jag märkte direkt, han vägrade äta vilket han aldrig skulle göra sedan vi gick över till färsfoder. Han behövde gång på gång gå ut, han fick inte behålla varken sin medicin eller vattnet han drack, han kändes inte kontaktbar. Efter samråd med veterinär så stod det klart att dagen jag fasat för har kommit, medicinen han använt de senaste åren har slagit ut magen på honom. Jag viste som sagt att det kunde hända, jag viste det men hur förbereder man sig för något sådant.

Jag pratade länge med veterinären som först sa att han omedelbart måste sluta med sin medicin, min första tanke, utan den får han det jobbigt, väldigt jobbigt. Jag fick förslaget att lägga in honom på intensivvård och att vi sedan kunde prova oss fram till en annan medicin, jag kände direkt att hur mycket jag än älskar honom så kan jag inte utsätta honom för något sådant! Han är ingen försökskanin, han är min bästa vän, och långt inne i mitt hjärta så viste jag att hans leder inte skulle orka en lång kall vinter till.

Under eftermiddagen och kvällen gjorde vi bara sådant som han älskade, busa med bollen, simma i havet men jag kände att något är fel, han försökte säga något. Det blev kväll och läggdags, men han ville inte ligga på sin vanliga plats under mitt täcke med huvudet på kudden emellan mig och Jimmie. Han gick till en stor kudde som vi har på golvet och jag gick efter. Där låg vi hela natten, han tittade på mig, puffade med sin nos och det var då jag förstod det jag aldrig trott på när någon sa förut. Att han kommer visa för mig när det det är dags. Det blev morgon och resten vet ni. Att se honom somna in och försvinna bort är det värsta jag varit med om, samtidig som jag såg ett lugn och en sån frid, så mycket kärlek.  

Jag är så tacksam att Loke kom in i mitt liv vid precis rätt tid, trotts den korta tid som han fick med Hubbe så ser jag nu att Hubbe påverkat honom och präglat honom på sitt allra bästa sätt. Nu är det hans tur att skina vilket han redan gör med sin blotta närvaro.

They say memories are golden
well maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.

A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you
you never would have died.

In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.

If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
and bring you back again.

Our family chain is broken,
and nothing seems the same.
But as heaven calls us one by one,
the chain will link again.

Ingenting är omöjligt, det sitter i våra huvuden! Visst har jag varit medveten om det tidgare men när tjejerna på Hundakademin upprepar dessa orden lättar en liten tyngd från mina axlar. Jag bokade kursen för ca 1 månad sedan då jag kände att jag ville ha ny inspiration och tips på hur man kan gå till väga. Att leva med en blind hund innebär att man får lägga upp aktiveringen både fysiskt och psykiskt på ett helt annat sätt. Jag ser det inte som att Hubbe har några begränsningar men vi kanske får gå runt berget istället för över och  det ser jag som en lösning för att skapa de bästa förutsättningarna för honom. Att jag inte tog med honom på kursen kan jag ångra lite idag, för jag vet att han hade tyckt att det var superkul, men för att återgå till att det sitter i våra huvuden så handlade det om att jag inte ville höra hur synd det är om honom osv, men det var ju bara mina förutfattade meningar om människor jag aldrig mött, och det skäms jag över och ber om ursäkt för idag! Jag är stolt över min hund, min BLINDA hund, min Hubbe. Men ibland så känns det lättare att inget säga angående hans synfel för att slippa andras åsikter och de gångerna jag faktiskt inte nämnt att han är blind blir de flesta chokade när de fått reda på sanningen efter att ha sett honom leka, hitta bollen som kastas iväg eller springa rakt till mig på långt avstånd utan att tveka. Men för att återgå till kursen så tog jag med mig min mammas hund Diva, som alltid är positiv till nya aktiviteter och väldigt framåt, dock inte denna dag  då hon inte kom igång förrän kursen närmade sig avslutningstimman. Att hon inte var sammarbetsvillig denna dag kan bero på olika anledningar men det är så otroligt viktigt att se det för vad det är och vi lät därför henne bara vara med och iakta medans jag fick äran att träna med Hundakademins egna Gucci. Divan han dock lära sig "svimma" innan dagen var slut och jag vet inte vem som var mest stolt, jag eller Diva som gjorde ett riktigt glädjeskutt så jag ramla baklänges. Jag fick med mig så otroligt mycket från denna dag, inte bara till min egna hund utan till dagisets alla gäster som kommer att få testa de olika aktiveringsövningarna tillsammans med mig. Jag kan verkligen rekommendera Hundakademin och deras fantastiska utbud av kurser, deras underbara personal som tar varje hund som en enskild  individ och utgår ifrån dess förutsättningar. Jag har redan bokat in Lokes första valpkurs samt freestyle kurs under sommaren. De erbjuder även föreläsningar och utbildningar, om ni är sugna på en kurs eller bara vill veta mer om Hundakademin klicka bara på länken här http://hundakademin.se/

Aktiveringskursen är mestadels praktisk men även en liten del teori. Vi gick igenom just varför det är så viktigt att aktivera sin hund och att det inte behöver vara så märkvärdigt varje gång för att hunden ska uppskatta det. Ta 10 minuter under promenaden, låt hunden arbeta för tex sin frukost, ja det finns inga begränsningar och som sagt INGENTING ÄR OMÖJLIGT!

Att Hubbe är blind är inget som jag tänker på längre, man har lärt sig att leva med det och att anpassa sig efter hans synfel. När jag först fick veta att han kommer att bli blind blev jag förkrossad men bestämde mig med en gång att inte ge upp. Vi började med att han fick en liten hink, en helt vanlig "sandlåde hink" som han fick bära i handtaget under promenaderna. Varje gång det kom en trottoar eller något annat vi skulle ta oss upp för så slog hinken emot istället för den lilla nosen och jag sa tydligt UPP UPP varje gång. Nu tar han sig fram utan problem på promenader ,genom bergen och upp för trappor. STOPP är också ett ord som han reagerar starkt på, när jag säger stopp så är det stopp annars riskerar man att krocka med tex, sandlådan, dörren osv. Jag är bara så imponerad och samtidigt stolt över min Hubbe.

Men medans andra oroar sig över hans blindhet börjar jag bearbeta att han blivit äldre. De senaste månaderna har jag märkt en tydlig förändring. Han är fortfarande pigg och glad, livet är toppen men det är de små detaljerna man lägger märke till. Förut har vi alltid tagit en lång morgonpromenad ca 1 1/2 timma och sen har vi varit ute och sprungit 1 timma på eftermiddagen. Nu är det 1 timmas promenad på morgonen och sen några kortare rastningar under dagen. Han vill fortfarande vara i centrum och älskar att busa med bollen och de andra vovvarna men han är lika nöjd med att få ligga i soffan och bli ompysslad. Men vad som tydligt märks är att han måste kissa oftare, vilket är vanligt när de kommer upp i åren. Så sedan några månader tillbaka har vi gått upp 04:20 och tagit våran entimmas promenad på morgonen, jag vet att han gärna hade sovit längre men för att han ska få en stunds egentid innan dagis och hinna komma ut innan lämningarna sker mellan 06:00-09:00 har detta blivit en rutin för oss. På helgerna brukar vi däremot försöka unna oss en sovmorgon till 07:00.  

Vilken fantastisk helg vi haft, solen har strålat och vi har bara gjort precis det vi känt för utan några måsten! 

Som många redan vet är våran Hubbe blind, inga lindriga synfel utan helt blind. Många tar väldigt illa upp när jag berättar detta och tycker synd om honom, vissa tycker till och med att det är fel av mig att låta honom leva. 

I början tog jag väldigt illa upp men sen insåg jag att har man själv inte upplevt att leva med en blind hund vid sin sida så är det förmodligen den första reaktionen man får. 

Jag älskar min hund, Hubbe är det absolut bästa i mitt liv men ända sedan den dagen jag fick beskedet att han kommer att bli blind har jag hela tiden utgått ifrån hur han mår, hur hans livskvalité och livsglädje ser ut. Självklart innebär detta många förändringar för alla i Hubbes närhet men det tänkte jag berätta om vid ett senare tillfälle. Hubbe är som sagt en kille full av energi och livsglädje trots hans blindhet  vilket ni kan se i klippet. Nu laddar vi batterierna inför en ny härlig vecka på dagiset tillsammans med våra fyrfota vänner. 

Det är tidig morgon på dagiset och i väntan på att dagens gäster anländer tänkte jag berätta lite om Hubbe och hur vi fann varann.

Den 17 oktober 2004 en dag  innan min 18-årsdag tog min familj med mig på en tur med bilen, jag hade då länge sagt till dem att jag ville ha hund, en egen hund, eftersom vi alltid haft hund i familjen. Men jag hade redan då väldigt bestämda åsikter om vilken typ av hund jag ville ha och det var inte denna typ av blandras jag tänkt mig.

På väg till uppfödarna berättar de att det finns två kullar, en berner sennen mix och en labrador mix, hela familjen ville att jag skulle titta på kullen med de lurviga små sennen valparna som såg ut som små nalle björnar, men min blick fastnade direkt på en lite rädd killsom satt längst bort i valphagen, utstött från de andra, det var kärlek från första ögonkastet och det är här våran resa börjar.

Dagen efter, den 18 oktober kom han hem, min egna lilla valp och jag har nog aldrig varit lyckigare. Jag tog bort benen från min säng för att komma närmare honom på natten, han skulle ju ligga i sin bädd, trodde jag. Sen den dagen har vi alltid delat både täcke och kudde. Vart jag än har varit eller gjort så har Hubbe alltid varit med, ja nästan alltid iallafall. När Hubbe kom höll jag på med mitt körkort och hade endast moppe att transportera mig med, vi bodde då långt ute på landet. Men nu hade jag Hubbe, och jag var ju tvungen att ta mig till stallet, så moppen blev ett minne blott Jag tog en stor ryggsäck och sen började vi gå första biten och när han inte orkade mer satt det lilla knytet i min ryggsäck, man såg endast dessa stora dumbo öron och en liten nos sticka upp. 

När jag tänker tillbaka så har jag svårt att minnas hur livet såg ut innan Hubbe kom till mig, det är otroligt hur mycket en hund kan betyda, all denna kärleken, min bästa vän, my number one. Att det snart är 11 år sedan vi träffades första gången känns helt otroligt och jag är evigt tacksam för alla dagar jag får dela med honom.

Snabb fakta om Hubbe

Född: 2004-08-20

Ras: 50% Labrador 25% Cocker spaniel 25% Setter

Färg: Svart med vita tecken

Äter: Allt som matte lagar, seniorfoder, samt kosttillskott som glykosamin, grönläppad mussla och fitline

Gillar: Bli bortskämd i soffan, promenader, bus med bollen och att bada.

Ogillar: Ljudet av när matte knäcker ägg eller skalar dem.

Favoritleksak: Bollen

Favoritgodis: Märgben

Det bästa med honom: Att han är den han är, finns inget jag vill ändra på, trotts några hyss då och då.

Hubbe 2 år gammal

Hubbe 10 år gammal