Jag har fortfarande inte förstått att han är borta, Hubbe kommer inte tillbaka. Jag går med en konstant klump i magen, jag mår illa, samtidigt som jag ler och skrattar. Jag väntar fortfarande på att han ska komma genom dörren när jag ropar, vilket jag fortfarande gör då och då, av vana så kommer det bara. Jag vaknar på morgonen men han är inte där, det är så tyst hemma, trotts Loke som busar och Hubbe som inte gjorde mycket väsen av sig så känns det i hela lägenheten. Hubbe var och är min bästa vän. Jag kan inte minnas hur det såg ut innan Hubbe kom in i mitt liv för 11 år sedan den 18:de oktober på min födelsedag. Han kom in i mitt liv när jag behövde det som mest och har alltid funnits vid min sida, jag är honom evigt tacksam.

Jag vet att många blev shockade, ena dagen firade vi hans 11-årsdag, 2 dagar senare var han borta. Jag vill att alla ska minnas honom som den fantastiska farbrorn han var, om än en väldigt bestämd herre. Men jag vill ändå berätta då Hubbe har påverkat mångas liv. På nått sätt så har även den mest hundrädda kunnat släppa en del av sin rädsla bara genom att känna hans närvaro. Trotts att han var blind så kunde han hitta bollen, hur långt den än kastades så hittade han den med sin svans som viftade likt en helikopter. Han tog hand om barnen i vår närhet och de tog hand om honom.

Jag kan skriva hur mycket som helst och kanske kommer jag berätta mer om Hubbe, hans bus, ideer, hans kloka varma personlighet och mer därtill men nu vill jag ge er en kortfattad förklaring till hans bortgång.

Torsdag Den 20 augusti 2015, jag såg så mycket fram emot att få fira hans födelsdag, presenter inhandlade och tårtan var gjord. Men några dagar innan hade jag en känsla i kroppen, han var trött, helt plötsligt behövde vi gå ut på toaletten mitt i natten vilket aldrig händer annars, men jag tänkte att han har kanske en dålig dag, vilket vi alla kan få ibland. Fredagen kom och vi åkte till jobbet som vanligt, men jag märkte direkt, han vägrade äta vilket han aldrig skulle göra sedan vi gick över till färsfoder. Han behövde gång på gång gå ut, han fick inte behålla varken sin medicin eller vattnet han drack, han kändes inte kontaktbar. Efter samråd med veterinär så stod det klart att dagen jag fasat för har kommit, medicinen han använt de senaste åren har slagit ut magen på honom. Jag viste som sagt att det kunde hända, jag viste det men hur förbereder man sig för något sådant.

Jag pratade länge med veterinären som först sa att han omedelbart måste sluta med sin medicin, min första tanke, utan den får han det jobbigt, väldigt jobbigt. Jag fick förslaget att lägga in honom på intensivvård och att vi sedan kunde prova oss fram till en annan medicin, jag kände direkt att hur mycket jag än älskar honom så kan jag inte utsätta honom för något sådant! Han är ingen försökskanin, han är min bästa vän, och långt inne i mitt hjärta så viste jag att hans leder inte skulle orka en lång kall vinter till.

Under eftermiddagen och kvällen gjorde vi bara sådant som han älskade, busa med bollen, simma i havet men jag kände att något är fel, han försökte säga något. Det blev kväll och läggdags, men han ville inte ligga på sin vanliga plats under mitt täcke med huvudet på kudden emellan mig och Jimmie. Han gick till en stor kudde som vi har på golvet och jag gick efter. Där låg vi hela natten, han tittade på mig, puffade med sin nos och det var då jag förstod det jag aldrig trott på när någon sa förut. Att han kommer visa för mig när det det är dags. Det blev morgon och resten vet ni. Att se honom somna in och försvinna bort är det värsta jag varit med om, samtidig som jag såg ett lugn och en sån frid, så mycket kärlek.  

Jag är så tacksam att Loke kom in i mitt liv vid precis rätt tid, trotts den korta tid som han fick med Hubbe så ser jag nu att Hubbe påverkat honom och präglat honom på sitt allra bästa sätt. Nu är det hans tur att skina vilket han redan gör med sin blotta närvaro.

They say memories are golden
well maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.

A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you
you never would have died.

In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.

If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
and bring you back again.

Our family chain is broken,
and nothing seems the same.
But as heaven calls us one by one,
the chain will link again.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj, va längesedan vi gjorde ett inlägg här på bloggen, men nu tyckte vi att det var dags igen. Så nu passar vi på medans våra fyrfota vänner får en välförtjänt vila efter promenader och aktiviteter så här står vi med lunchlådan i handen och ska försö...

NYHETER PÅ HUBBES HÖSTEN 2015   Vi vill börja med att tacka för det fortsatta förtroendet ni har för oss när ni lämnar era vänner här på Hubbes, vi vill inte göra er avundsjuka men vi har verkligen världens bästa och mest givande jobb som får del...

Nu är hösten här och allt fler hundägare tar med sin fyrbenta familjemedlem till skogen. Men bland prasslande löv och vidsträckta motionsstråk lurar flera faror för hunden. Vi har samlat en del av farorna här och vad du kan tänka på samt tips om fara...

För många hundägare kan kloklippning kännas som en tyngd på axlarna, av rädsla att klippa fel, kanske har man råkat göra det en gång och fått panik, det blöder ju trotts allt en del om man skulle komma åt pulpan. Men jag vill påpeka att det absolut i...

Hösten är här med sina vackra färger och friska vindar. Även om det kommer "lite" regn då och då så känns det faktiskt riktigt härligt. Många av våra gäster har haft det tufft under sommarens varma dagar och det är härligt att se hur energin kommer t...