Igår inträffade något som jag tycker börjar bli allt för vanligt och absolut inte okej!

Jag går en liten runda tillsammans med Hubbe och Loke, eftersom Loke bara är 14 veckor gammal innebär det att rundan är väldigt kort, tar ca 10 min med alla stop för att bekanta sig med omgivningen samtidigt som jag passar på att träna honom på att fokusera på mig och inte bry sig om varken människor eller andra hundar som passerar.

På avstånd ser jag en lös hund tillsammans med ägare och tänker för mig själv att de har säkert kontroll på sin hund eller så kopplar de den väl annars, Men NEJ! Istället kom en hund i rusande fart emot oss och samtidigt ropar ägaren: Han vill bara hälsa!

Vad som hände sedan var inte så mycket mer än att jag berättade för ägaren precis vad jag tyckte om situationen vilket ledde till att denna hundägare faktiskt förstod och tackade för min uppriktighet.

Jag vill börja med att säga att jag älskar hundar, de får gärna hälsa på mig, men inte på mina hundar. Jag och endast jag avgör när de får hälsa på en annan hund och då är det under ordnade former. Inte när mina är kopplade och det kommer en i rusande fart och skäller, men inte häller om den mötande hunden är kopplad.

Jag har idag en blind hund som endast kan höra och lukta sig till men kan inte avgöra vem eller vad det är som kommer rusande mot honom eller oss. Jag har även en valp på 14 veckor som inte behöver uppleva dessa skrämmande möten. Men vare sig det är en blind hund, en valp, kanske en supervänlig hund osv så spelar det ingen roll, inga lösa hundar runt mig, Hubbe, Loke, dagisgästerna eller andra hundar jag arbetar/promenerar med.

Precis som jag har mina vänner har Hubbe och Loke sina, de behöver inte hälsa på alla de träffar. Om jag skulle stanna för att hälsa på alla jag möter varje dag så hade jag fått ha det som heltidsjobb.

Jag hinner inte skriva så mycket mer om detta nu men kommer lyfta detta i ett inlägg inom kort. Hittade en kanonbild som beskriver de olika situationerna på ett bra sätt.